Älskling, jag saknar dig.
Det är jobbigt ibland när vi aldrig ses,
men hellre jobbigt som fan än att aldrig se dig mer.

Mår inge bra idag så jag har inte haft någon som helst blogglust men uppdaterar nu bara för att.
Det känns som jag inte kan bestämma över mitt eget liv & jag hatar det.
Orkar inte förklara varför & jag tror inte att ni bryr er så jag låter bli.
Har fått tillbaka min mens nu, hade önskat att jag skulle slippa det ett tag till men nej då, jag är en av dom få som får tillbaka sin mens nästan direkt.
Nu har jag mensvärk i ryggen också, det hade jag inte innan jag blev gravid.
Intresse klubben antecknar väll för fullt nu så jag ska sluta babbla.
Ska gå & äta sen ta min medicin, jag hatar att jag behöver den.

Har börjat drömma om att jag har en dotter också, eller aa, i vissa drömmar finns hon redan & i vissa är jag gravid med henne, & det är så irriterande efter som att jag älskar henne så mycket & längtar så känslan är kvar när jag vaknar, så jag går & tänker på det där hela tiden.

Aja, skriver mer sen, jag har kommit på en sak som jag ska göra, jag ska göra en lista på allt som jag är missnöjd med, allt som gör mig ledsen & irriterad & sen se om jag kan göra något åt det.
Orkar inte gå & må skit över massa saker, vill kunna släppa taget .

Well well,
heidoo.

Hampus sover nu men vaknar titt som tätt & panikgråter direkt. så får man klappa lite på han så somnar han om igen, han kanske har mardrömmar? eller kan dom ens ha det när dom är så små?
Idag log han åt mig när jag sjöng för honom , han tittade mig i ögonen och log , så sött.
____________________________________________________________________________________
Känner att depressionen börjar komma tillbaka & det gör mig rädd, vill inte att det ska behöva gå ut över Hampus.
på dagarna är det okej, men när han har somnat så kommer allt, alla minnen & tankar.
Jag är en sån person som blir galen av rutiner, eller alltså rutiner är bra, men när varje dag ser precis likadan ut så känns det som ett fängelse, jag behöver lite variation & nu ser varje dag likadan ut.
Ibland tycker jag synd om mig själv & då blir jag arg på mig själv istället, varför ska jag känna såhär?
Varför måste jag alltid vara missnöjd med allt?
Hatar att behöva bo här hemma, nu när jag har en egen familj, men det är väll samtidigt lite skönt.
men alla här bråkar så mycket & det påverkar mig, säkert Hampus också, vill inte att han ska behöva växa upp så, som jag har gjort.
Det blir väll lätt så när man har en stor familj med många olika personligheter.
Det är nog ingen som orkar läsa det här, eller bryr sig, men jag måste få det ur mig.
jag är så trött på att låtsas som att allting är bra, det blir bara jobbigare då.
Det känns som om jag inte får klaga, bara för att jag är ung & mamma, pressen på oss unga är större, vi måste vara perfekta, annars får vi kommentarer som "skyll dig själv, det var du som valde att få barn!" & "Gud vilken dålig mamma du är, sluta klaga för fan" och liknande.
Men nu skiter jag i att vara perfekt, jag skiter i vad folk tycker,
jag ska säga det nu,
jag älskar min son över allt annat på jorden,
men det är så jävla jobbigt.
Jag hatar att känna mig instängd,
att vara hemma med ett barn gör att jag känner mig så jävla ensam fastän jag aldrig är det.
Känns som det inte finns någon mening med någonting, behöver inge smink för ingen ska se mig, kan väll lika gärna ha pyamas på mig hela dagen, vem bryr sig?
Jag skyller på situationen runt omkring mig, att inget är som jag vill & därför är det som det är,
men det i mig problemet sitter,
jag är för rädd för att bli lämnad,
jag vill inte vara ensam.

Blir så arg på mig själv.
Mår inte bra, psykiskt alltså & det gör mig så jävla förbannad på mig själv.
Jag har ju så himla mycket att vara glad för.
Jag menar när jag tittar på Hampus så vill jag bara gråta av lycka ibland, jag älskar honom över allt annat.
Men ändå mår jag skit.
Jag vet inte varför, men allt är så jobbigt, inte att vara mamma, men allt annat.
Det känns som att allt jag gör nu gör jag bara för att göra andra glad.
Jag har blivit någon annan än mig själv bara för att bli accepterad.
Det här är inte jag, inte på riktigt.
Jag känner mig så jävla ensam.
Jag vill att Älskling ska få flytta tillbaka, jag önskar att jag fortfarande hade min mamma, jag önskar att jag bodde själv.
Men man kan ju inte få allt här i världen.

Var bara tvungen att få det ur mig,
Jag orkar inte, jag orkar inte, men jag måste orka, för Hampus skull.

I guess i just got lost
Bein' someone else
I tried to kill the pain
Nothin ever helped
I left myself behind
Somewhere along the way
Hopin to come back around
To find myself someday

Mensen, tänker du komma?
hur kul är det att gå runt med mensvärk och inte ha någon mens?
förstår inte varför jag får så.
började den 4, så höll det på i någon dag, sen sluta det, och nu har det kommit tillbaka igen.
Blir inte klok på det här.
Avslaget slutade för 1 & en halv vecka sen, så det har inte med det att göra.

1 år idag!
Jag älskar dig <3

 

 

 

 

 

:)

Jag som nästan glömt bort den här känslan.

Kanske någon av er undrar vem jag är?
Jag har ju inte riktigt berättat det.
Om någon hade frågat mig "vem är du?" för ett år sedan, hade jag inte vetat vad jag skulle säga, jag hade bara sagt"jag är Sandra..."
och kanske sagt hur gammal jag var, beroende på vem som frågade.

Jag visste inte vem jag var, jag vet det fortfarande inte riktigt, men jag har börjat hitta mig själv.
Att bli gravid var det bästa som hänt mig, man kan säga att det blev min räddning.
Jag var på väg åt ett håll i livet som inte hade tagit mig någon vart, bara till samhällets botten, jag förstod inte hur viktig varje människa är, att alla har en mening. För mig så var livet överskattat.

Så vem är jag då?
Jag heter Sandra, får ofta höra att jag är väldigt kort (är bara 157,5cm). Jag föddes på en snöig och kall december kväll -94.
Jag har ADHD & en depression (med panik ångest) som jag tar medicin för. Slutade först med anti-depressiva när jag fick veta att jag var gravid, men det funkade inte så bra, jag mådde skit rent ut sagt så efter ett samtal på spec mödravården så fick jag ett nytt recept utskrivet &  fick börja ta dom igen, dock i en lite mindre dos & det är jag väldigt glad för, idag så mår jag bra som aldrig förr & längtar oerhört mycket efter min & min pojkväns lilla son.
Som man säger, kärleken till ens egna barn är obeskrivlig, jag älskar den lilla jätte mycket, längtar tills jag får hålla i honom & se han växa upp & utveckla en egen personlighet.
Vårat egna lilla mirakel.