I mitt huvud just nu
Hampus sover nu men vaknar titt som tätt & panikgråter direkt. så får man klappa lite på han så somnar han om igen, han kanske har mardrömmar? eller kan dom ens ha det när dom är så små?
Idag log han åt mig när jag sjöng för honom , han tittade mig i ögonen och log , så sött.
____________________________________________________________________________________
Känner att depressionen börjar komma tillbaka & det gör mig rädd, vill inte att det ska behöva gå ut över Hampus.
på dagarna är det okej, men när han har somnat så kommer allt, alla minnen & tankar.
Jag är en sån person som blir galen av rutiner, eller alltså rutiner är bra, men när varje dag ser precis likadan ut så känns det som ett fängelse, jag behöver lite variation & nu ser varje dag likadan ut.
Ibland tycker jag synd om mig själv & då blir jag arg på mig själv istället, varför ska jag känna såhär?
Varför måste jag alltid vara missnöjd med allt?
Hatar att behöva bo här hemma, nu när jag har en egen familj, men det är väll samtidigt lite skönt.
men alla här bråkar så mycket & det påverkar mig, säkert Hampus också, vill inte att han ska behöva växa upp så, som jag har gjort.
Det blir väll lätt så när man har en stor familj med många olika personligheter.
Det är nog ingen som orkar läsa det här, eller bryr sig, men jag måste få det ur mig.
jag är så trött på att låtsas som att allting är bra, det blir bara jobbigare då.
Det känns som om jag inte får klaga, bara för att jag är ung & mamma, pressen på oss unga är större, vi måste vara perfekta, annars får vi kommentarer som "skyll dig själv, det var du som valde att få barn!" & "Gud vilken dålig mamma du är, sluta klaga för fan" och liknande.
Men nu skiter jag i att vara perfekt, jag skiter i vad folk tycker,
jag ska säga det nu,
jag älskar min son över allt annat på jorden,
men det är så jävla jobbigt.
Jag hatar att känna mig instängd,
att vara hemma med ett barn gör att jag känner mig så jävla ensam fastän jag aldrig är det.
Känns som det inte finns någon mening med någonting, behöver inge smink för ingen ska se mig, kan väll lika gärna ha pyamas på mig hela dagen, vem bryr sig?
Jag skyller på situationen runt omkring mig, att inget är som jag vill & därför är det som det är,
men det i mig problemet sitter,
jag är för rädd för att bli lämnad,
jag vill inte vara ensam.
hej sandra, jag läser din blogg dagligen och vill tacka för din ''fina'' blogg! ledsen att du känner så här men du först och främst, skit i vad andra tycker! det är fler av oss som tycker du är modig och stark,- och som helt enkelt är på din sida :).. de finns så många där ute som vill tynga ner en sprida negativa kommentarer , precis som dem du gav exempel på. Men du, de är bara att skita i dem för dom har helt enkelt ingen vettig hjärna! och sedan tror jag också att de är många som är avundsjuk, för hampus är verkligen en go och härlig liten kille ( skulle jag tro ;D ).... lev livet och hare bra, livet har upp och motgångar men jag tror att när hampus kommer säga ''mamma'' för första gången då kommer du verkligen förstå hur värdefull och viktig du är, och älskad. För de är faktiskt så att Hampus kommer genom hela sitt liv ha dig som, mamma och han kommer se upp till dig och älska dig genom hela sitt hjärta! ---- DU KLARAR DE HÄR!! DET VET JAG ATT DU GÖR!/ EN TJEJ SOM LÄSER BLOGGEN <3
men stackare!
det blir nått bra. du känner dej säkert svag nu men du är ju jätte stak som våga stå upp för din graviditet och att kunna va mamma kan inte va lätt men glömm inte alla som tror på dej ... och jag känner visserligen inte dig men jag tror och hoppas för din skull att det blir bra!
kram
